Jag har under några år tränat yanginriktad yoga och tyckte efter en tids träning att jag kände min kropp ganska väl men gissa om jag blev förvånad när jag testade yinyoga första gången. Det fanns mängder av saker med min kropp som jag ännu inte hade upptäckt och resan som började då har varit både intressant och lärorik. Och jobbig.

Ganska omgående blev jag varse mitt prestationsinriktade psyke och mitt kontrollbehov. Jag var förvisso medveten om dessa drag sedan tidigare men genom yinyogan upptäckte jag hur pass framträdande de var. Det har krävts några timmar på yogamattan för att verkligen kunna släppa anspänningen i musklerna och att inte gå ut i kroppens maxläge direkt.

Genom att låta kroppen utvecklas lite mer i sin egen takt tycker jag mig märka att jag blivit mer öppen och det blir inte lika ofta en kamp mellan min kropp och min vilja. Genom yinyogan har jag således blivit mer lyhörd för min kropp och dess signaler. Och viktigast av allt, jag har börjat lyssna till den.. Ja, i alla fall ibland. Jag har insett att det är okej att backa, att känna in och att låta utvecklingen ta sin egen tid istället föra att pressa fram resultaten som jag tidigare gjort. Jag vet av erfarenhet att det då kan säga stopp en dag så nuförtiden försöker jag utvecklas med kroppen istället för att tvinga fram resultaten.

Yinyogan har gett mig ett välbehövligt komplement till yangyogan och jag anser att dessa både former behövs lika mycket. Tillsammans bidrar de till att skapa balans vilket är det yoga i mångt och mycket eftersträvar.